Tyramyra

Varför tänker man tankar man äcklas av??

Fy fan, just nu mår jag faktiskt riktigt jävla illa...

Usch, fy och blä...

Jag vill att det ska bli bättre...

Men det känns som att vänta på något som inte kommer att inträffa...

Jag reder inte ut det, ja vet inte hur..
Jag påminner mig själv, omedvetet hela tiden, det går inte att styra..
Vissa saker väljer jag att påminna mig om, men då är de lixs ända kört..

Det är svårt att sudda minnen, speciellt dom fina, dom som gjorde en glad även om
dom inte inbringar lycka nu.. Fast på sätt och vis, men egentligen verkligen inte..
Just nu är dom bara ett större bevis på ensamheten..

De är oroväckande tomt, alldeles för tyst.. Bara snurrande frågor kvar..

Ja önskar allt annat än att vara här...

Hur kan det var så svårt?

Jag har haft för vana att alltid svara ja på det mesta som ska göras och tycker på något vis att jag alltid ska göra det jag gör bra...

När det inte blir så och man ska avsluta det man gjort för att man inte utför det som man borde, det är då det totalt havirerar.. Hur man återgår att till att inte göra något..

Just nu känns det däremot som om det är det enda rätta för att börja reda ut den här soppan och jag är glad och tacksam för dom som har hjälpt mig på vägen.. Även det enklaste är svårt, det är så frustrerande så jag blir arg, arg på mig själv för att jag inte klarar av det och det slutar ändå bara i skuldkänslor för att det ändå inte blev bättre trots att jag blev arg och verkligen försökte få något att hända...

Så just nu är det enkelt, jag har slutat försöka...

Maktlös, orkeslös, meningslös, livlös...

Hur vinna då känslan är starkare än sinnet?

Inget blir rätt, allt blir fel...