Tyramyra

Fortfarande på planeringsstadiet, men jag blir så uppspelt att jag inte vet vad jag ska ta mig till av bara tanken..

Jag hoppas det blir av, de är sånna dagar man kan leva på minnerna av i år av sitt liv...

Det är inte helt enkelt att planera in en tripp härifrån då man inte har någon semester...
Men jag lovar att får jag möjligheten så ska jag göra det...

Och jag längtar..

För fy fan vad jag vill härifrån...

Sista veckan har varit turbulent..

Den har varit ledsam och tragiskt på många vis..

Jag har en klump i magen, av en väntan som jag inte vill veta av...

Längtar tillbaka till en tid och plats som för länge sedan dragit förbi...
Önskad att fly, har nästan aldrig varit större, för jag vill inte veta av något mera om detta nu..

Jag förstår fortfarande inte, det är väl det som är det primära problemet. Eller så är det så att jag tror att jag vet och därför som det inte är möjligt att låta bli..

Jag har en vän, som inte är här, som jag önskar tillbaka till min soffa... Jag vet inte att det varit enkelt med allt som det var då du finns.. Men ingen har lyssnat utan att döma som du, uppmuntrat utan att tvinga, byt samtalsämne då det blivit för svårt... Du har en känsla för mig, mitt jag och hur jag fungerar, som jag faktiskt inte upplevt förut...

Synd att det ska vara så komplicerat...

Men komplicerat verkar ju vara något som förföljer mig... Någon gång blir jag nog expert på det...

Always forever... ♥  But it doesn't change anything...

My mind is messed up again...

Inte helt ovanligt, men det är många tankar som snurrar, finns en del alternativ att följa men vet inte om jag vill, kan eller är redo för att välja något av dom...

Just nu känns det tryggast, att bara stå stilla, vänta och göra ingenting.. Eventuellt backa om någon kommer för nära...

Jag vet inte ens om jag har kvar förmågan att vara trevlig.. Det känns som om det är lika bra att inte vara det, då behöver man inte bekymra sig om att någon vill vara i ens närhet.. Då behöver ingen se hur messed up det egentligen är bakom fasaden..

Det har gått ganska lång tid nu.. Jag vill vara själv.. Men jag trivs inte att vara ensam.. Konstig mix det där och hur ska någonsinn någon annan förstå sig på mig då jag inte ens gör det själv??
Jag kan inte, jag är inte redo.. Jag kan inte släppa taget och gå vidare.. Kan inte, borde men vill oftast inte..
Men vill hela tiden för att det här är ett jävla ekorrhjul som inte leder någonstans. Allt börjar ältas om och om igen...

Tiden är mogen för en förändring.. Oönskad som få.. Den ger mig läskiga drömmar, men jag kan inte råda över det..

Jag har en önskan, att det faktiskt finns någon som man kan lita på...