Beslutsångest!

Det händer mycket, planerat och oplanerat på mycket kort tid... Vet inte var jag ska vända mig och jag vet inte riktigt vilken väg jag ska välja... Vet att det är dags att vara vuxen och förståndig, men det är inte alltid det som man vill som är det rätta...

Det ger mig tårar i ögonen, för det jag vill är något helt annat...

Senaste tiden har bestått av många filosofilektioner, dom har varit allt från skrattande ytliga till gamla och djupa.. Framförallt ville jag inte sluta, ville lyssna mera och säga mera.. Det var länge sen det bubblade i mig så, absolut har det tillkommit en vän för livet... En ny någon som jag inte vill vara utan.. Som ser på mig och allt som händer med perspektiv, någon som gladeligen kan skratta med mig och åt mig i allt tokigt som jag nu kan göra, säga och stava...

För första gången på länge har jag känts levande.. Mer än bara ett litet tag.. Min soffa har varit mer välbesökt än min nattliga sovbesök, kaffekokaren har gått varm.. Arvid har uppskattat det, Hjördis bara myser på...

Just nu och just idag önskade jag att jag kunde prata med dig.. Jag vill veta vad som är rätt och vad som är fel.. Jag vet de redan men jag vill höra det från någon annan..

Står i läget för att få mycket av det jag vill, men är jag beredd att offra en del av det jag har för att få det???

Mina öron saknar en speciell rytm, min näsa en speciell doft.. tillsammans inbringar dom trygghet...

Världshistoriens hetaste bad.. Inblandat massa mysmys och lulllull, spotify och lägenheten full med levande ljus... Varför gör man det inte oftare? Det förändrar inget, men får en att kännas renare och lättare långt in i själen..

Arvid och Hjördis hoppar i sängen och soffan värre än värsta ligistungarna... jag ser på och ler...

I tanken är jag inte här...

Vilken dag...

Jag saknar den där axeln att luta mig mot, där jag kan kräkas ut allt och lätta på det onda... Där luften inte är lika tung att andas, där kaos inte existerar, där lugnet bor och en märklig form av trygghet infinner sig...

Ja är tacksam för att jag får ventlilera, men vissa saker går det inte att sätta ord på, eller jag är då inte förmögen att göra det..

Gjort ett litet ryck här i Skatboet, det har verkligen varit stort behov av det...  Det är fint med nya gardiner, blommor ljus och mys och vad vet allt... Men jag kan inte frambringa känslan som jag vill komma åt...

Tiden bara går, jag flyter med, i någon form av dimma på dagarna i märkliga förvridna drömmar på nätterna..

Om jag kunde trolla... Skulle jag vara någon annanstans...


"I don't wish to be everything to everyone, but I would like to be something to someone"

Blickar säger mer än tusen ord.. Eller nått sånt låter väl ordspråket..

Jag förstår det, jag är en utövare av rang, åt motsatt håll... Jag ser inte människor i ögonen, det är väldigt sällan i alla fall.. Ungefär sådär att jag minns när jag gjorde det sista gången..

Det är så lätt att se på människor utan att se dem, man kan faktiskt gömma sig mitt framför någon annan utan större svårighet..

Jag skulle kanske ha fortsatt med det...

Passar på att utöva lite fredagstortyr...

Jag spelar musik med innehåll, musik full med sanningar.. Minns du den speciella jag bad dig lyssna på? Den som var så träffande för båda.. Du sa att du hade kunnat skriva den själv... Den är fantastisk men dock är en del av allt som jag inte förstår.. Fel genré men så rätt...

Många tankar passerar efter de små gått till sängs, de finns så mycket att säga och så många frågor att ställa, men det är fan svårt just nu...

Jag har funnit en någon, som hjälper mig genom att finnas, säga roliga saker och hitta på tokiga uppdrag.. Det hjälper faktiskt lite, mest av allt är det ensamheten som tär.. Det är det jag är alldeles sämst på, så har det alltid varit, men periodvis har man inte behövt känna den känslan... Misstolka mig inte, för det är det enda jag vill vara, men det betyder inte att det är så jag önskade..

Ibland är det fantastiskt att man har vänner som hjälper en att andas de dagar det är svårt.. Dom säger kloka och vackra saker, jag vet att de vill väl och jag vet.. Jag vet.. Men det går bara inte... Jag ser det inte, jag tror inte på det, jag är säker på den verkliga sanningen, fast fortfarande inte så säker att jag inte ser tvivlen, löfterna som inte hölls, en gång och igen och igen... Att köpa saker gång på gång, i tron och i hopp, men full förståelse, jag vet inte, de är fan svårt, jag var livrädd för att säga som det var, att flykt skulle vara den enda utvägen av det, så blev inte resultatet men jag var glad att jag faktiskt berättade..

Någon dag, då jag blir stor, stark och mogen nog.. Så ska du få höra min sanning... Du vet den säkert, men jag har aldrig sagt den... Men som sagt, så dum är ju inte ens du ;)

De finns där i livet, de kommer och går..

På sätt och vis har nog alla sin mening, du lär av det mesta och av de flesta..
Alla lärdomar är inte de man trodde, men de lär ändå...

Sedan finns där de få, ett par speciella passerar genom livet..

Där första mötet kändes rätt, då första samtalet kändes som vi kännt varann hela livet, det finns ingen anledning att hymla med något utan allt känns naturligt vad det än de vara månde... Där ömsesidig förståelse skapar lycka, där det inte handlar om kompromisser, krav eller ultimatum.. Det bara är, roligt, fantasifullt och helt naturligt..
Varje mening skapar en ny fråga sådär att samtalets början och slut sällan har med varann att göra...

Jag kan vakna mitt i natten för att jag kommit på en ny sak jag vill berätta... någon speciell hade nog förstått sammanhanget, en dröm som vred sig, en märklig plats eller ett alter ego...

Jag har sånna jag kan berätta allt för, men jag kan sakna någon som jag inte behövde säga allt till.. Någon som bara visste och förstod ändå.. Och med den här twistade hjärnan är de nog fan en bedrift i sig..

Jag har inte svaret...

Ser inte lösningen..

Mini slocknade..

Jag har inget vettigt att ta för mig...

Twisted in mind...

Tror jag följer minis exempel...

Det varade fan inte länge...

För första gången på jag vet inte hur länge inträffade den underbara känslan av att kännas levande...

Tack min vän, min stora starka schäfer, sällskapet, dansen, skidturen och alla blåmärken...

Öm i varenda del av mig, men de får gå, för just nu lever jag ♥

Idag har varit en bra dag..

Statistiskt sett över tiden egentligen helt fantastisk...

Men ändå finns den där, en tomhet och en saknad som jag inte kan göra något åt. Jag hade velat kunna ta dig med ikväll, det hade nog passat dig lika bra...

Letade febrilt efter en med detaljer som var röda, jag kunde tyvärr inte hitta någon men det känns ändå inte rätt och på samma vis om du inte var där...

Det finns så mycket tid att fylla, jag har kapat ner så kraftigt på det som jag tidigare hade att göra.. Det som upphöll mina tankar, det som fick mig att fortsätta gå utav bara farten..

Vad gör jag då det inte finns några måsten kvar!?

It's hard to turn around and walk away, when you left the dorr open...