Tyramyra

Nähä, vilken succé för hjärnan att komma på de då... kanske därför det heter jobb...
Ska just lämna det ena för de andra hemmåt vägen och ställa lite papper tillrätta som det ska vara...

Packade veckor då de inte finns barn hemma, då kan man som ju gärna dränka sig i arbete, även om det blir en smutt slitsamt ibland... Men man hoppas ju på miljonerna, det är väl de...

VV borde stämmas har jag kommit underfund med, för uppenbarligen så är "MIN" väg inte högprioriterad då det gäller plogning... och inte förstod den där lastbilschaufören imorse att jag inte var så sugen på att ligga bakom honom ett par mili 40kmh... ja var ju typ på väg till jobbet!!!

Åh! Stämning blir de...

Nu e klockan fem och jag får gå hem.. eller köra då! Puss och hej

Så var det helgen igen, har varit lite snål om uppdateringar i veckan men det har varit lite full upp bara, P har jobbat över en del och jag och barnen och hundarna har fått klara oss själva. Så det har blivit lite mys på hög nivå, samt sena nätter efter de små sover och man ska sköta allt annat som måste göras...

Fialisa åker till pappan idag, söta underbara, längtar redan tills nästa fredag...
Livet blir som tomt, och vi ska lämna igen hundarna idag med så det kommer att vara riktigt tomt i boet då jag kommer hem ikväll...

Planerna för helgen spretar lite, men men, vi får se vad de blir för nått till slut!

Kram och sånt så ses vi eller nå!

Har just kommit hem från en heldag till sollefteå tur och retur, det har gått super med alla barnen och allt, och ävenTyra har fått träffa sin älskade Chip, de goades och hade sig ett tag.

Jag följde med Svenne och Chip på en promis i skogen och han har det verkligen bra min lilla skata, jag behöver inte alls vara orolig över honom, han har det så bra han kan ha det utan att han är hos mig. Jag kunde inte fått de bättre!

En härlig dag i trevligt sällskap! De behövdes att fara ut på en tripp kändes det som...

Men men, måndag imorgon och så börjar allvaret igen...

Kram och sånt så hörs vi eller nå!

Ikväll blir det hemmamyz, trots att det kommer fina inbjudningar från flickorna! Jag hade verkligen tyckt att det hade varit superkul! Men tiden med Myran är så viktig! Jag kan som inte ta bort av den, den är ändå för  liten...

Imorgon ska Myran och jag följa me P och twinsen till Sollefteå och hälsa på vår älskade Skata! (Chip alltså) Ja saknar honom massa massor!!!
Men vi är ju hundvakt en vecka nu så vi har ju lite hund i huset i alla fall =)
Så nu laddas datorn för en massa film i baksätet på vägen för det blir juh ett par mil ändå!

Jag tänker och funderar på allt som är...
Det kommer nog att komma till en lösning, jag vet bara inte vad...

Jag drömmer märkliga drömmar, men det kan väl aldrig vara mitt fel...

Puss och sånt så ses vi eller nå...

Börjar faktiskt kännas en hel del vemodigt detta. Och vad man än säger och vad man än gör så verkar det då inte spela någon större roll, det kom en hel del taggar idag... Jag ber om ursäkt för att jag är obekväm, men vem i helvete annars ska berätta sanningen för folk??? Och om det är så, så lyssnas de lika lite...

Jag kan ju känna en kraftig sorg över lågkonjukturen... Den ger noll i valmöjlighet...

Kinkig...

Ha de så ska jag sura en stund till går över...

Sakta men säkert är man på väg tillbaka till verkligheten igen...

Kände de idag då jag fick ett telefonsamtal från en på kommunen och blev enormt upprörd! Känslor börjar visa sig igen och då är de inte helt på botten i alla fall...

Alltså jag blev så ruskigt irriterad att jag tror jag måste rent skriva en skrivelse till kommunen och en motion till regeringen. De är ju helt sjukt hur de utnyttjar sitt eget system till barn som har föräldrar som inte bor på samma adress.
Tanten tyckte nog inte att jag var så rolig att prata med helt enkelt... Och iofs så är det kanske inte hon som har bestämt det hela, men visst i fan kan man vara så pass att man kan ta ställning. De e ju dom som sitter och bestämmer och inte jag, och de har garanterat inte min summa i lönekuvertet var månad... morr så jag känner att jag kokar...

Om den kommer nerskrivet kommer ni nog att se den här...

I annat fall är det mest jobb känns de som, hela långa dagen och det känns som en evighet innan man har kommit hem veckan jag jobbar sent, och lite mera jobb och husfix så är de ju natten på två minuter...
Jaja men det är väl så, inte mkt att göra åt, har lite att fixa bara så kanske allt löser sig till det bättre!

Jamen, då ses vi eller nått!

Så enkelt är det, var pers man går genom så är de ju så, livet går vidare, även om det suger fett ibland. Världen fortsätter snurra, alltomkring en fortsätter sin gilla gång, den enda som egentligen märker att det stannar upp är en själv, men man kan ju inte själv stå stilla och se allt annat snurra, de blir man ju inte heller klok av, så det är bara att sparka igång sig själv och ta tag i saker och ting och jobba mot nya mål, förhoppningsvis ligger det alltid en anledning i de nederlag man gör och får här i livet. Jag har inte listat ut det ännu, men någon dag, någon gång, då jag är äldre och förhoppningsvis lite visare än vad jag är nu så kommer det att klarna...

Till er som bryr er utan att jag ens öppnar munnen, för att det bara verkar, Det är sånna som er som jag behöver, och gör mitt liv rikt!

De som träffar mig dagligen vet nog att jag är en enorm känslomänniska, antigen så är jag sjukt uppåt, totalt upprörd, riktigt intensiv i heta diskutioner, jag märks och jag tar plats, jag är en aning spontan och vissa saker som kommer ur mitt ordföråd uppskattas inte alltid, men kan även locka fram ett och annat skratt ibland. Så de dagar jag är tyst som en mus, inga snabba kommentarer hörs, så är det helt enkelt kanske inte en så bra dag...  Jag är dock bara sjukt dålig på att förklara... Men jag skulle nog komma till att jag uppskattar att för vissa så behöver jag inte ens säga nått, ni finns där ändå...

Det känns ÄKTA ♥

Från Ekan som kommer att bli, klok som en bok!

Visst har man hört den en och annan gång, och ja, det kan hända att det även har varit befogat vid vissa tillfälligheter, men för övrigt så är jag så förbannade less på den nedåtgående trenden i mitt liv!

Jag kan omöjligt ha gjort mig förtjänt av allt som händer runtomkring, och det är som om det inte har ett slut, när något händer tar man tag i saken, fixar tänker sörjer och försöker gå vidare. Men nu hinner man inte ta itu med sak nummer ett innan sak nummer 2 trillar på och innan man betat av problem nummer ett så finns redan problem nummer 10 skapat. Jag kan rent inte fatta vad jag lyckats med, varför? En del människor glider runt i detta livet på en räkmacka och inte så mkt större motgångar händer, medans vissa, tydligen får ta skit för även dom också, jag känner mig kraftigt inräknad i den kategorin av människor nu. Och det värsta är att jag känner inte att jag kan göra något åt det... Jag har inte makten att styra över saker som händer och jag blir tokig!

De finns de som säger att en del saker bara drabbar människor som klarar av det, har fått höra så många gånger "du är stark"! So? Tror ni på fullaste allvar att jag vill vara det, känner mig det inte för fem öre, och jag känner avund och nästa ilska över de människor som slipper genomlida diverse motgångar i livet som andra bara måste klara av.


Jag är less less less och önskar som så många gånger tidigare att det fanns en möjlighet att gå i ide och vakna när "någon annan" har löst allt som måste lösas och som gjort det på det sätt jag vill och jag också kan börja leva ett "perfekt" liv. De enda jag behöver gråta över om jag råkar bryta en nymanikyrad nagel eller att min privata stylist har flunsan så den måste var hemma eller i vilken fond jag ska stoppa alla mina miljoner...

Ironi, ja vet...

Ha de så hörs vi eller nått!

Förlåt, ja är inte direkt bra ibland på att svara på tilltal eller ens säga nått alls, det kommer då det kommer och jag känner att det kan exponeras... Ur mitt eget huvud och till alla andra är en lång väg att gå ibland...
Om jag bara kunde skriva kryptiska saker, det känns riktigt bra ibland, för då känner jag att jag har fått det sagt, men samtidigt väcker det en massa tankar och funderingar hos er som finns mig nära, och det är inte så att jag vill föra er i mörker, men ibland så vet jag rent inte alls vad som är bäst...

Ursäkta en massa svammel, blev kanske inte ett rätt men det fanns en tanke bakom en gång...

Fan fan fan fan fan fan...